onsdag 27 mars 2013

Trädgårdsmästare Blomqvist: Svag för träd



Jag har alltid varit svag för träd. Sedan barnsben har jag alltid funnit mig mycket bättre till rätta i lummiga miljöer och i skuggan av lövverk än på öppna solbelysta platser. Jag kan fortfarande minnas hur upprörd jag blev när jag en dag kom hem från skolan och fann att min far sågat ner ett antal stora björkar bakom vårt hus. Samma sorg och upprördhet kan också idag komma över mig när jag ser träd misshandlas eller plötsligt finner ett hål i landskapsbilden som tidigare fyllts av en majestätisk trädkrona.


Mitt, och många andras, känslomässiga förhållande till träd är egentligen inte så konstigt. Träd kan bli äldre och större än några andra levande varelser, ibland raka, ståtliga och vackra, ibland knotiga förvridna och förkrympta. Ofta är de förknippade med en intressant historia och de skänker alltid en unik karaktär åt sin växtplats. Träd har i alla tider och i olika kulturer varit laddade med symbolik, folktro och mytologi. De har tjänat som vägmärken, mötes- och offerplatser och ibland ansetts besitta magiska och helande egenskaper. Vårdträd har planterats och planteras forfarande på många gårdar. Motsvarigheter till världsträdet Yggdrasil finns på flera andra håll i världen.


Men våra stora vedartade vänner är ofta både missförstådda och förföljda. I tider präglade av rationalitet och snabba beslut måste en trädvän alltid vara beredd på besvikelser. Häromåret försökte jag på egen hand försvara en stor ornäsbjörk (Sveriges officiella riksträd) på torget mittemot Leksands kommunhus. Genom att få lokaltidningarna att skriva om den planerade fällningen hoppades jag kunna väcka en opinion för att rädda trädets liv. Förgäves. Björken föll. Och jag blir fortfarande sorgsen när jag går förbi stubben.


Inte ens ett stort engagemang från en mångfald människor garanterar alltid räddningen för hotade träd. Det visar kampen för den månghundraåriga så kallade tv-eken på Oxenstiernsgatan i Stockholm, som fälldes hösten 2011, trots att ett ett stort antal stockholmare handgripligen försökte skydda den. På rikspressens kultursidor kommenterades kampen i ganska raljanta ordalag. Idag är det ingen självklarhet ens för kulturellt bildade människor att bry sig särskilt mycket om växter och djur. Tvärtom händer det ofta att de koketterar med sina bristande kunskaper om flora och fauna. Man får helt enkelt vara beredd på en töntstämpel om man tar upp kampen i sådana här ”mjuka” frågor.


I Göteborg pågår sedan i höstas en tvist om Vasagatans och Linnégatans lindalléer. Gatu- och parkförvaltningen vill fälla träden och ersätta dem med amerikanska lönnar och tulpanträd. En folklig opinion med stöd av bland annat Sveriges arboristförening har hittills förhindrat den planerade avverkningen. Striden är ännu inte avgjord.


Avslutningsvis något hoppingivande för alla trädvänner: 2004 upprättade Naturvårdsverket ett ”Åtgärdsprogram för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet”. Här i Dalarna medförde detta att Länsstyrelsen under åren 2006-2008 gjorde en stor inventering av gamla, grova och skyddsvärda träd i länet. En rapport har skrivits i avsikt att öka medvetenheten om trädens värde och sprida kunskap om åtgärder som kan minska riskerna med träden och förlänga deras liv.

Passa på att påskpyssla



Dalaliv - det sköna livet i Dalarna - www.dalaliv.se